Ett par minuters promenad från Värnhemstorget, mellan Ellstorp och järnvägsspåret mot Kirseberg, öppnar sig ett tämligen vidsträckt men instängt ängslandskap. En area på uppimot 15-20 hektar, översållad av blomster, örter och fruktträd. Ett bortglömt stycke wasteland som förvandlats till en prunkande blomsteräng. Platsen känns på något vis "hemlig" och det är nog inte många som känner till den. Under min förmiddagspromenad stöter jag bara på en ensam man med hund. Men stigarna är väl upptrampade och här och var finns spår av gerillaodling, kabelbränning och så förstås de gamla fruktträden som vittnar om att det är ett gammalt koloniområde. Konstigt nog ser jag inga tomflaskor eller uteliggarläger och grafittin på en angränsande vägg är åldersstigen och övervuxen. Tänka sig, en äng mitt i stan, exklusivt och vackert så det förslår.
En vild chansning, och till min förvåning fungerar faktiskt pantmaskinen. Hela trettionio riksdaler i burkar och petflaskor. Bra att dom höjde panten, nu har man alltid ett litet sparkapital liggande. Trycker ut kvittot och tar några vingliga skutt på ett ben. Min ena sandal har fastnat i det klistriga golvet och jag får med viss kraftansamling slita loss den. Hade tänkt mig ärtsoppa, men en av "ärtsoppskorvarna" har gått itu och resten av förpackningarna är täckta av en äcklig, halvt intorkad örtsoppesörja. Tomaterna är slut men det finns lite bottenskrap av nypotatis kvar - tar en skopa. Som vanligt bara en kassa öppen, lång kö framför mig och lusigt går det. Väl hemma upptäcker jag att ca. en fjärdedel av potatisen istället är stenar, till utseendet nästan identiska med potatisar. Man vill inte ha sten till sillen. Funderar ett ögonblick på att gå tillbaks med stenarna men det är fan inte värt besväret.
Vid baren. Bredvid mig står en steroidstinn liten yngling i tjugofemårsåldern, onaturligt muskulös, rakat huvud så klart och med intensiv, fullständigt psykotisk uppsyn. Han skall just till att gå när bartendern förolämpar honom med att vilja ha betalt för ölen han druckit. Lillkillen reagerar naturligtvis som vem som helst hade gjort, genom att kasta barstolen i golvet och hota med att spöa upp den gamle bartendern. Tur att stammisarna är på plats. En annan liten yngling, också han flintskallig men stor som ett hus, föser ut honom. Han hade nog hoppats på slagsmål men den steroidstinne ger sig klokt nog och undkommer även betalningen. Äntligen får jag beställa - en Weltenburger Kloster. Bartendern öppnar fyra flaskor innan jag hinner påpeka att jag faktiskt beställde en. -Jasså..., säger han, varpå han trycker tillbaks kapsylerna på de resterande tre flaskorna och ställer tillbaks dem i kylen igen.
Vid fyrasnåret slår jag mig ned på plattan på Värnhemstorget och försöker råda bot på värmen med en Slush Puppie (blå). Så länge man inte själv behöver delta, känns det ganska behagligt att drunkna i det kaotiska fredagsvimmlet av människor, bilar och bussar. Alla (kvinnor och barn inräknat) rusar runt som yra höns i skärselden mellan vardag och helg. Hållplatserna är fulla liksom trappavsatsen till plattan. Men skejtarna lyser med sin frånvaro i år. Synd. Alltid kul att se dem öva på sina tricks och angenämt med ljudet från de rasslande hjulen. Men de hänger väl nere vid Stapeln eller den nybyggda rampen i Folkets Park. Vid bänkarna ner mot Kungsgatan är det knökfullt av a-lagare och andra tveksamma existenser - rena rama trängseln. Ludan på plattan - performanceinstallationen "Peep Show" - är väl till själva utseendet o.k. och pryder sin plats, trots avsaknad av konceptuell finess. Inte många som tar del av "verket", de flesta nöjer sig med att läsa beskrivningen av installationen, som sitter upptejpad på skjulet. Och det är ju inte så konstigt. Varför beskriva i ord ett audio/visuellt verk under själva presentationen? En korkad redundans som gör själva betraktandet helt överflödigt och bara lämnar ett "jaha..." efter sig. En liten invandrarkille ber artigt om en cigg. Jag får rulla den till honom för han kan inte själv och han ser på tok för ung ut för att få lov att handla tobak. Avslutar Slush Puppien, hög tid att fylla sin egen lilla turkosa posse med något gott.
Rörsjöparken. Narkomanerna borta vid det lilla tegelhuset verkar ovanligt oroliga idag, så jag sätter mig på lite avstånd mellan kiosken och Exercisgatan. Framför mig är "Bollmannen" som vanligt i full gång. Har sett honom dagligen sen i vintras. Än här - än där, runt om på Värnhem, ständigt kickande och dribblande med sin boll, helt solo. De få gånger bollen läggs åt sidan pratar han för sig själv. På sistone har han huserat i Rörsjöparken (varje dag) och utökat sin arsenal som nu, förutom den obligatoriska fotbollen, även innefattar frisbee, tennisracket och ett större antal tennisbollar. Scenario och procedur är följande: En soptunna med uppfällt lock är placerad mitt på gräsytan och "Bollmannen" håller ett avstånd på ca. tjugo meter från tunnan. Först kastas frisbeen iväg, över och förbi tunnan. Därpå följer fyra-fem servar (bra stuns i hans raket), bollen sparkas iväg i samma riktning och sen ytterligare fyra-fem servar. Därefter upprepas samma procedur från andra hållet - und so weiter - i timmar. Det hela brukar avslutas med stretching eller yoga eller vad det nu är. Vet inte om han försöker träffa tunnan eller om den bara är ett riktmärke, bollarna flyger i alla fall lite hur som helst. Upprepningen och monotonin i det hela gör mig nästan mesmererad. Man kommer liksom in i det, blir lurad in i någon annans mani. Hypnosen bryts av hög rockmusik. Det är en av de äldre profilerna som cyklar förbi med en stor bergsprängare i cykelkorgen. Fyrtio minuter har förflutit. "Vanligt folk" har lämnat plats för det "vanliga klientelet" - inte så trivsamt längre. Jag går hem och "Bollmannen" fortsätter oförtrutet sitt pass.
