Restore. Den gamle trashanken vill tydligen väldigt, väldigt gärna ha den där prylen för tjugo spänn men har bara sjutton kronor på sig. Hysterikan i kassan visar sig vara en elak jävel och står på sig - "Nä, priset är tjugo". Trashanken förklarar igen att han bara har sjutton och att han förlorat sitt bankomatkort. "- Det är väl inte mitt problem" svarar hysterikan. "- Men snälla,vi kan väl säga sjutton? Jag har inte mer" .
"-Priset är tjugo, vi har faktiskt hyra att betala!" - får han till svar. Tycker det hela rimmar illa med "A helping hand".
Tjatet fortsätter. Får dålig smak i munnen och lämnar butiken. Efter ett kvarter får jag dåligt samvete och förbannar mig själv, jag kunde ju ha gett trashanken tre kronor.
Vädret är milt och fint, gör en utflykt till den vackra naturen mellan Östervärn och Kirseberg. Äter en medhavd baguette och förundras över att jag inte ser en människa på denna vackra plats, bara kaniner. Det känns som att vara långt, långt borta. Man får passa på medans tid är, innan ängen skövlas och blir en byggarbetsplats, innan Jernhusen sätter sina visioner i verket. Tänk vad bra det blir när man låter ett stycke mark bara vara, utan planering eller skötsel. Exklusivt. Så vänder man blicken, styr kosan hemåt och påminns genast om motsatsen. Om allt som inte alls fungerar när ljushuvuden sätter sina visioner i verket.
Lunchtid - en oändlig ström av byggjobbare färgar hela området i grällt signalgult och strax är vartenda matställe fyllt av knegare. Äta bör man, annars dör man. Lika bra att vänta med födointaget tills det lugnat ner sig lite. Man kommer att tänka på horderna av cyklande arbetare med matlådan på pakethållaren, på väg till Kockums varje gryning (då man själv rumlade hem) och hemåt varje eftermiddag via Slussplan. Det låter kanske lite förmätet, men det var ganska "pittoreskt" och stämningsfullt, lite som "förr i tiden". Förr i tiden var det ju förstås men det var inte så väldigt längesen. Fram till slutet av 80-talet eller kanske t.o.m. en bit in på 90-talet. För de stackars arbetarna var det nog inte särskilt pittoreskt.
