Cykelnöd

Oroligt och föremålslöst gestikulerande dansar de runt varandra utanför den offentliga toaletten i Rörsjöparken. Deras intensiva tjattrande tyder på att det är något viktigt, brådskande på gång. De tre pundarna förskansar sig tillsammans inne på toaletten, siste man tar med sig "sin" cykel in! Man ska vara rädd om det man stulit, annars kommer snart bästa kompisen och norpar åt sig det. Min egen cykel försvann härförleden sedan jag dumt nog låtit den stå ute ett par nätter. Det var synd för det är en bra cykel och jag tycker om den. Funderade ett tag och gick sen bort till Stadsmissionens härbärge för att kolla. Och mycket riktigt - där stod den, översållad med plastpåsar och omgiven av orytmiskt steppande missbrukare. Försöker vara lite artig och frågar; -vem "har hand om" den här cykeln? Virrpannan som ger sig till känna plockar ihop sina påsar och lämnar utan omsvep eller ursäkt över den till mig. Det löste sig ju smidigt, men några dagar senare när jag trampar genom Rörsjöparken skriker han "cykeltjuv" efter mig.

Värnhems hembageri

Det finns marknadsföring som man helt enkelt inte kan värja sig mot. Så jag rundar hörnan till Hermansgatan där Värnhems Hembageri (f.d. Bergs Hembageri) ligger. Utifrån ser det lite pråligt ut med ljusslingor och en blinkande "öppet"-skylt i fönstren, men väl där inne doftar det verkligen genuint konditori. Avfärdar tanken på en semla då de ser lite väl egendomliga ut, definitivt inte som svenska semlor ska se ut. Väljer ett wienerbröd istället även om de också ser lite underliga ut och saknar de rätta proportionerna. Vid första tuggan förstår jag genast att detta wienerbröd (helt utan frasighet) är bakat på bageriet borta på Norbergsgatan (vid N.Grängesbergsgatan) där alla kaffebröd smakar omtrent likadant. Borde kanske satsat på en kanelsnäcka istället, som de påstår är "Malmös godaste!". Men jag kan inte klaga. I det här fallet - om inte textmässigt så i varje fall visuellt - motsvarar marknadsföringen på pricken vad man saluför.

Onsdag eftermiddag

Ger genast upp då jag ser att kön till kassan (dom använder bara den ena) på Netto är osedvanligt lång och sträcker sig ner förbi godishyllan. Räknar till sjutton personer, vanligtvis brukar det bara vara ett tiotal. Och långsamt går det. Den flintskallige lilla mannen i kassan har för vana att klanta till det. Trycker på knapparna lite hej o hå och hoppas på det bästa. Får sen göra om det hela innan det blir rätt varpå han, som det tycks, i avsky kastar varorna vidare. Skyndar förbi kön som sjuder av irritation. Gör ett försök på GoGo Grill (jävla fånigt namn). Menytavlan är full av flaggor och samma rätter, upprepade med obetydligt små variationer. Beställer en kebab. "Ja, vilken sort", frågar killen bakom disken. "En vanlig kebab", svarar jag. Nu följer en lång harang kryptiska kuggfrågor som gör mig helt förvirrad. "Ja vilket som, en vanlig kebab, upprepar jag. "Men ska det vara...". "Har ni ingen vanlig kebab?" När det måttligt begåvade gatuköksbiträdet ska till att fortsätta att jävlas med mig ger jag upp och går där ifrån. Uppe på Burger King på Entré är det för ovanlighetens skull både folk och stök. Jävla rea. Det får bli Chaplin. Beställer en hamburgare. "Jag vill ha ganska mycket svartpeppar", säger jag. Får svaret - "det har vi inte". Låt gå för det. Just som jag börjat tugga på min svampiga burgare med falaffeltillbehör slår sig en mindre fräsch man ned bredvid. Han bär med sig syrlig, kemisk stank av urin, svett, gammal fylla och aceton. Går ut. Äter hälften, slänger resten. Går hem och brer mig ett par mackor.