Måtte det få ett slut nån gång, detta ändlösa lämmeltåg, på väg till Big Bowl för att äta julbord. Såvida populasen inte slussas med buss från vischan, väntar de in varandra utanför medans de dricker medhavd öl och pluntsprit (på gatan!). De flesta är redan lite på lyran men det verkar inte vara tillräckligt för att de ska våga sig in, först måste hela mobben vara samlad. De ansluter i mindre grupper, vanligtvis med taxi, förfriskade och överparfymerade. Väl samlade gör mobben entré och väl till bords kan frosseriet strax ta sin början, men inte riktigt än. Man måste komma överens om vad som skall drickas och veta vad de andra beställer, detta kan ta sin lilla tid. Så är det äntligen dags, men nu måste någon ta det första svåra steget mot buffén, den första pingvinen måste hoppa i plurret innan de andra övervinner sin tvekan, sen blir det rusning. Bufféns läckerheter har på ett ögonblick förvandlats till oigenkännlighet i mer eller mindre egensinnigt komponerade "röror" av lax, korv, sill, skinka, ägg, janssons, varmt och kallt i en salig blandning. Det verkar inte spela så stor roll, det blandar sig ju ändå i magen. Huvudsaken är att det är mycket, mer för att det är "gratis" än för att det är gott, och man får ju faktiskt äta hur mycket man vill. Ja, det är ett svineri helt utan proportioner. Mitt i allt är det rökpaus - ut på gatan igen. Folk är uppklädda och känner sig lite fina, särskilt grabbarna som fått tillfälle att sätta på sig en illasittande Dressmankostym och än en gång kommer pluntorna fram. Kaffe och avec följer. och så klart den obligatoriska bowlingrundan som gör gästerna uppspelta som små barn i ett lekland. När besöket väl är över strömmar fårskocken återigen ut på gatan och nu börjar ett oändligt dividerande om var man ska ta vägen, nästa ställe, övertalningar och taxibeställningar, gapande och skrik hit och dit. Och det är naturligtvis nu man brukar ha oturen att passera spektaklet. Tillsynes vuxna människor beter sig som tonåringar som fått smaka starkt för första gången och förpestar hela kvarteret med sitt väsen. Inte ens utanför de värsta krogarna går det till så här, men det är klart - det här rör sig ju om amatörer. Jag brukar skadeglatt försöka mildra min irritation genom att tänka på alla de som gör bort sig. De som försöker få sina arbetskamrater i säng - annars så alldagliga och trista arbetskamrater som nu plötsligt, om än lite suddigt, är riktigt raffiga och doftar så förföriskt av parfym, svett och jäger. De som vill prata med chefen som om de vore kompisar, på samma nivå, eller helt enkelt säger honom ett sanningens ord. De som slokörade, bakis och med svansen mellan benen måste gå till jobbet nästa dag och skämmas.
