Ett ärende tar mig till Nobelvägen och när jag ändå är i krokarna passar jag på att kolla läget på Industrigatan. Kåkstaden har brett ut sig och tangerar nu tomtens bristningsgräns, företeelsen tangerar även bristningsgränsen hos markägares, myndigheters och folk o fä´s tålamod. En avhysning är att vänta de kommande dagarna, polisen är taggad och romerna som inte vill lämna platsen är oroade. Det kan nog bli lite kaotiskt, särskilt då det inte finns några tilltänkta alternativ til Stäppen. Igentligen är platsen ganska lämplig för en kåkstad, om man bara kunde hålla lite ordning och inte grisat ner så förskräckligt. Personligen hoppas jag att Stäppen återgår till det "normala" - som en scen för div.. spontana och kreativa initiativ, något som faktiskt är berikande.
Snur på hodet - ännu ett stycke wasteland. Här låg ateljéhuset Läderfabriken (1987 -1989) med ett fyrtiotal ateljeer och galleri - Galleri Läderfabriken, vilket vid tidpunkten, just som debatten om det postmoderna gick som hetast, var Malmös (kanske Sveriges) mest intressanta utställningsrum. Och festerna var roliga och utflippade, inte så skitnödigt tillrättalagt och ingen som höll särskilt hårt i sargen. På andra sidan gatan, i det lilla tegelhuset, som varit Benzons kontorshus, låg en MC - klubb, ibland gick man över och tog en öl eller två, för att byta miljö en liten stund och för att det var spännande. Till en början var vi välkomna, men sen ville ju knuttarna komma till vår fest och hälsa på, men det fick de inte. Det blev så klart ett och annat slagsmål men inget allvarligt. Hur som helst - det sattes många käppar i hjulet så läderfabriken existerade bara i drygt två år och 1996 brann hela bygget ned. Vill man ha lite mer historik finns det att finna det här och här och här.
Det lilla huset ja... Här var en del illegala fester på nittiotalet och 2003 gjordes ett misslyckat ockupationsförsök. Nu är kåken helt utbränd, men som jag förstått det hela så ska byggnaden bevaras, som ett charmigt inslag i framtida bebyggelse.
Dags att lämna nostalgin bakom sig och återigen ge sig på kas längs den ändlösa, gudsförgätna Nobelvägen, där varje steg är tungt och hundra meter känns som en kilometer.
