Mot Värnhemstorget för att möta upp med D. Springer på Donna (från Tahonga) som kommer strosande i det minst sagt ihärdiga regnet, med ett gigantiskt paraply, nästan en parasoll, som skydd mot vätan. Det var ett tag sen jag såg henne, men hon verkar pigg och glad och det känns ju bra. Tahonga ja... Det är fan i mig över tio år sen de slog igen portarna, närmare bestämt tolv för att vara exakt. Det känns som typ fyra. Fortsätter tiden fly på det här viset är man strax död o begraven. Det var väl det som gjorde att det inta var så kul att gå ut längre, att Tahonga stängde, Brogatans avveckling/omvandling och så förstås det forpulte rökförbudet. Eller så timade det bara tillfället då man lekt av sig och busat färdigt. D hoppar av bussen från vischan just som jag kommer fram till torget, bra timing. Det står lunch på schemat så vi tar ut riktningen mot Möllevången. Vid Kungsgatan är byggjobbarna i färd med att grilla utanför sin arbetsbod, korv och hamburgare. Grillosen får det att vattnas i munnen så vi trampar på lite extra. Ölkaffet eller Krua Thai? Krua Thai. De verkar vara nya ägare, inga thaiare, araberna tar över det mesta. Men maten är som vanligt god. Lunchpriset har höjts från 69:- till 75:- och det kan man väl leva med, det är ändå ganska prisvärt. Äter och skvallrar. Ett medelålders par vid samma bord sitter och skriver på sina facebooksidor om sitt lunchbesök, recenserar maten och miljön. Det skulle förvåna mig om de inte fotograferat maten då den kom in också. Vad fan är det för fel på folk? Betalar notan. Strosar omkring bland torghandeln på jakt efter sparris. Regnet håller i sig, men det är ett bra regn, lugnt och milt. Hittar sparris, men den ser lite väl tanig och slak ut, skiter i det. En kopp kaffe, sen skiljs våra vägar, D åt sitt håll och jag tillbaks till Värnhem. Byggjobbarna har också lunchat färdigt och återupptagit arbetet på Sofia, hundrafemtio lägenheter ska det visst bli. Fyra större bostadsbyggen i området på senare tid eller på g, Slussplan, Höstgatan/Hornsgatan, Sofia och Nils, också jättekomplexet Kv. Spårvägen på Sorgenfri. Hem och skular, mer kaffe. Lite senare - till Entré. Man har tagit bort staketet runt piazzan och genast är det någon egoistisk lymmel som varit framme och knyckt lejongapen som jag sådde i höstas. Synd, det hade hunnit bli en praktfull planta på ca. femtio centimeter i vacker mörk cerise. Men piazzan är ganska fin ändå, växtligheten har snabbt tagit över. Konstaterar att klockan är 18:45. Kön på Systembolaget är lite för lång för att jag ska orka med det. Jaja, då spar man dom pengarna. Går till H.M. och köper kalsonger istället.
Tips: Imorgon börjar 104:e upplagan av Tour de France med start i Düsseldorf.
Orolig dag, blåsigt och man vet inte om det ska börja regna eller inte. Släntrar längs deprimerande bakgator. Mot Slussplan. Passar på att slinka inom Drewex, behöver kritor - preussisk, kobolt och himmelsblå, som om det inte vore blått nog redan. Östra Promenaden - Södra Promenaden. Slänten till kanalen är täckt av malvor som ruskar runt i vinden. De ser ut att vilja slita sig och bege sig där i från. Också den färgstarka Drottninggatan, suck... Inte ens några brandbilar som rycker ut. Rörsjöparken. Några tjommar på bänkarna mot Kungsgatan, tysta och stilla, nästan osynliga, men de har pyntat fint med tomma ölburkar omkring sig. Borta vid plaskdammen övar ett par småtöser poledance på en stolpe. de ser ut att vara i åttaårs åldern. Kanske inte en så lämplig miljö, men va fan, det ska börjas i tid. Av ren leda går jag till Netto trots att jag inte kommer på någonting jag skulle behöva. Billiga bananer, 9.95/kg, men där ligger bara en enda sorglig liten klase på tre bananer med spruckna skal. Man förstår att folk kallar deras fruktdisk för komposten. Köper en paket kaffe för tjugofem spänn, mest för att inte känna mig dum av att gå iväg tomhänt. Kaffe behöver man alltid. Kommer på att jag har sex kritor i fickan. Så får det bli - kaffe och pastell.
Ska precis passera Fregatten då jag märker en sten i skon, ett alltför tydligt tecken för att ignorera, slår mig sonika ner på uteserveringen. Känner efter. Det känns bra. Markisen skyddar mot ett stilla regn, bara två ensamvargar till sitter bänkade på varsitt håll, inget snack. Midsommar är en tacksam helg, de som kan flyr fältet för att stöka till det på vischan och man har kvarteret nästan för sig själv, stan ligger öde. Och de som hittat hem denna midsommardag försöker väl bota bakfyllan, kurera sig med pizza och fotboll, be tusen gånger om ursäkt till man eller fru för gårdagens uppträdande. Läser några kapitel ur Killer on the road (Ellroy) och känner skrämmande nog full sympati för berättarjaget. Sporadisk trafik längs Föreningsgatan, lugnande ljud av gummidäck mot våt asfalt. Alternerar mellan att läsa ett stycke, sippa på mitt glas, blossa på min cigg och stirra ut i det grå. Det slutar regna. En tjomme mer eller mindre ramlar ut från Fregatten. Tack och lov får han nätt o jämt tag i räcket till uteserveringen och lyckas därmed undvika ett pladask rätt ner i trottoaren. Där står han kvar ett tag med ett krampaktigt tag om räcket, jämrandes för sig själv - oj oj oj oj... oj oj oj oj... , rumlar sen iväg, hem till sitt får man hoppas. Avslutar min visit med en slags abstrakt känsla av föremålslös tillfredställelse. Benen tar mig längs Lundavägen och ett tu tre strövar jag runt på Östervärns-ängen. Vad gör jag här? Traskar tillbaks via Nobelvägen - Sallerupsvägen. Och ett tu tre befinner jag mig på Lundavägen. Var jag inte här alldeles nyss? Velar en stund mellan pizza och matbutik. Behöver smör så det får blir affären.
Oförhappandes slår jag mig ned på El Patios uteservering, förmodligen för att det ser lite trevligt privat ut, fläktar skönt och skyddat från sol. En hof smakar lika bra här som annorstädes, och vyn ner mot Rörsjöparken är behaglig att vila ögonen på. "K" ringer så lite sällskap får jag. Tömmer flaskan och beger mig norrut. En bit upp på Fredriksbergsgatan dånar det hårdrock på full volym från en bil med öppna rutor, närmare bestämt Judas Priest´s "Breaking the Law". Fånigt - att spela musik för hela kvarteret, men låten är ju bra förstås. Blir lite förvånad över att det sitter en ensam man i 65-70 års åldern i bilen. Inte p.g.a. åldern, mer för att han är så alldagligt svenssonaktigt klädd. Han stirrar ut i tomma intet och ser helt nollställd ut, inget hålla takten eller så. Undrar vad han funderar på, kanske han peppar sig inför förestående dåd. Kratern invid Konduktörsgatan (utbyggnaden av Kv. Nils) blir djupare och djupare, en avgrund. Till Hemköp, och äntligen får jag min nypotatis. Gjorde ett försök igår men det visade sig vara stört omöjligt. Hemköp sålde sin nypotatis för 95 öre kilot mellan kl. 13 - 19 och tanterna var som tokiga. De roffade åt sig nypotatis med ohejdad frenesi som om det var de sista potatisarna på jorden. Ivern gränsade nästan till vansinne och man kunde förvänta sig att någon av tanterna när som helst skulle trilla ner i potatislådan, sjunka som i ett bollhav för att aldrig mer återfinnas. Vågade inte ge mig in i fighten, bättre fly än illa fäkta. Pilgatan. Apoteket har återvänt till Entré-byggnaden och Mormors Bageri verkar vara på god väg. Det börjar genast hända något nu när Commerz Real är ute ur bilden. Kåken på 40.000 kvadratmeter såldes till Trianon för ynka 400 miljoner, själv hade Commerz Real betalat omkring 1,5 miljarder, plus att de lagt ut 300 - 350 miljoner på en ombyggnad som bara stått och stampat i fyra år. Ja ja... Man får se hur det blir. Det är iallafall skönt att bli av med de där tyska klåparna - C R och deras Meinhart Krumrei som satt vid rodret (eller vad fan det nu va han höll på med) och styrde skutan i sank. Men det är väldigt förvånande att det skulle ta så lång tid att inse sitt eget tillkortakommande. Nu snackas det om att man vill ha in samhällsservice och kultur i komplexet, kanske till och med konstmuseum. så det blir väl skattebetalarna som får betala. Förbi hållplatserna vid torget, de sista pendlarna beger sig hemåt. Magen kurrar, tid att sätta på potatisen och steka sillen som sparats sen igår.
Så har det börjat, studenternas imbecilla visslande i visselpipor och enfaldigt toktutande i diverse signalhorn. Man känner sig som en räv med ett engelskt jaktlag efter sig. Halvtolv på förmiddagen och Fregatten har börjat servera sina första öl till trogna stammisar. På torgets östra sida har raddan av bänkar redan fyllts av ett tiotal alkisar, redan packade. Redan och redan... ...de är väl aldrig nyktra. Har bara lite svårt att fatta att man vill skylta med det på det där viset. Längs Östra Promenaden. Mer tutande längre fram, viker av och tar min tillflykt till Moderna museet. Kollar in utställningen "Malmö Brinner", ett hopkok av nostalgiska minnen, det mesta med tveksam relevans. Vem fan har inte bott under knappa förhållanden i sin ungdom? Åtminstone på den tiden, idag låter det sig inte göras, att byta ut standard mot minimal hyra, inte i Sverige iallafall. Största behållningen är Lena Mattssons utmärkta film - "When Hades bursts with blooms", som beskriver ett fragment av tiden, undergrunds kulturen. Utställningen kunde lika gärna heta "Mitt gamla gäng", för det finns mycket att sakna. Till exempel hela den "riktiga" punkscenen i Malmö. Musikföreningen 33/45, som arrangerade konserter på Moriskan ett par gånger i veckan, vanligtvis två/tre band vid varje tillfälle. Ingenting om band som R.P.Savoy, Black Uniforms eller Moderat Likvidation etc etc... Inget om alla konserter som arrangerades på div. fritidsgårdar runt om i stan. En anekdot. Minns en skojig händelse, då Black Flag spelade på Lorensbergs Fritidsgård. Flintskallarna hade varit på Musik & Konst och tittat på konvolutet till "Damaged", vars motiv är en rakad Henry Rollins som slår knytnäven i en spegel. Utifrån detta drog de slutsatsen att Black Flag måste vara ett skinheadband, och mötte därför upp på spelningen. Detta retade naturligtvis upp Mr. Rollins som sen ägnade hälften av spelningen åt att häckla flintisarna. För övrigt förekom det i stort sett inga droger bland punkarna under den tiden, det var alkohol som gällde, gärna Tirnave. Hur som helst... En smått underhållande utställning, om än tämligen snäv. Slår ett öga på Annika Erikssons utställning på bottenplan, hon tycks gilla ungar och djur. Beger mig. Toktutandes överallt. Tar mig hemåt via smågator som ett jagat villebråd. Köper en ask jordgubbar på torget för att lugna nerverna.
P.S. Läser i Sydsvenskan att vi kanske får en bit Love Park i Malmö.
