Ska precis passera Fregatten då jag märker en sten i skon, ett alltför tydligt tecken för att ignorera, slår mig sonika ner på uteserveringen. Känner efter. Det känns bra. Markisen skyddar mot ett stilla regn, bara två ensamvargar till sitter bänkade på varsitt håll, inget snack. Midsommar är en tacksam helg, de som kan flyr fältet för att stöka till det på vischan och man har kvarteret nästan för sig själv, stan ligger öde. Och de som hittat hem denna midsommardag försöker väl bota bakfyllan, kurera sig med pizza och fotboll, be tusen gånger om ursäkt till man eller fru för gårdagens uppträdande. Läser några kapitel ur Killer on the road (Ellroy) och känner skrämmande nog full sympati för berättarjaget. Sporadisk trafik längs Föreningsgatan, lugnande ljud av gummidäck mot våt asfalt. Alternerar mellan att läsa ett stycke, sippa på mitt glas, blossa på min cigg och stirra ut i det grå. Det slutar regna. En tjomme mer eller mindre ramlar ut från Fregatten. Tack och lov får han nätt o jämt tag i räcket till uteserveringen och lyckas därmed undvika ett pladask rätt ner i trottoaren. Där står han kvar ett tag med ett krampaktigt tag om räcket, jämrandes för sig själv - oj oj oj oj... oj oj oj oj... , rumlar sen iväg, hem till sitt får man hoppas. Avslutar min visit med en slags abstrakt känsla av föremålslös tillfredställelse. Benen tar mig längs Lundavägen och ett tu tre strövar jag runt på Östervärns-ängen. Vad gör jag här? Traskar tillbaks via Nobelvägen - Sallerupsvägen. Och ett tu tre befinner jag mig på Lundavägen. Var jag inte här alldeles nyss? Velar en stund mellan pizza och matbutik. Behöver smör så det får blir affären.
