Lupinus och galanta damer

Östervärnsängen

Vaknar tidigt, åtminstone efter mina mått mätt, ur en orolig natts limbo mellan dröm och verklighet - är på Netto och kan inte ta mig där ifrån, plockar varor som ja sen går och lägger tillbaks, vid ett tillfälle går jag med korgen mot kassan, fullt medveten om att jag drömmer funderar  jag på att om jag öppnar ögonen när det är min tur att betala och snabbt slinker förbi så slipper jag betala, men inser att då får jag ju ändå inte med mig något. När jag sen försöker släpa ut två planteringsträd på dryga tre meter, förbi den där jävla kön rinner då sinnet. Ger upp alla försök till riktig sömn och stiger upp. Fan vad det är tråkigt när folk pratar om sina drömmar. Röker en cigg vid köks bordet. Malou på TV-4  pratar som vanligt bara om sjuka eller döda små barn, cancer och allsköns tragik. Idag samtalar hon med en kvinna som varit svårt cancersjuk men nu lyckats bli frisk, tagit sig "tillbaks till livet" för att försöka göra karriär som vokalartist. Tvi! Det låter inget vidare, varken det ena eller det andra. Hade jag varit gift med en sådant fruntimmer (Malou alltså) hade jag med all säkerhet själv varit Personliga Persson. Kollar kylen - inte mycket mer än en burk jalapeno, smör, ett ensamt ägg samt en god cheddar. Beslutar mig för att sätta lite guldkant på tillvaron, d.v.s. frallor av den lite bättre sorten, snobbfrallor - gör morgontoalett, klär mig och styr kosan mot Bagaren och Bonden. Kommer inte så långt, går bort mig fullständigt och står strax i ett böljande hav av skir grönska, outlsagna lupiner täckar i stort sett hela Östervärnsängen, utom på en liten liten plätt där de blommar för fullt. Konstigt. Men kanske är det någon med extra gröna fingrar som haft sin kolonistuga just där. Gissar att hela ängen står i full lupinblomsterprakt  om ca. två veckor. Undrar om de står sig som snittblommor. Vidare längs höstgatan. Stannar till vid Vid ett stängt Östervärns Antikvariat och glor i skylten som för ovanlighetens skull lämnar mig helt oberörd, lite uttråkad kanske, har knappt ens hört talas om en enda av författarna som står på display och ämnena verkar ganska tråkiga. Över Lundavägen. Suckar inombords och som de flesta andra så nonchalerar jag fullständigt tiggaren utanför Hemköp. Dom kunde ju plocka lupiner och sälja till förbipasserande,en femma styck kan väl vara lagom, istället för att bara sitta, istället för det där enfaldiga "hej hej" hade det varit betydligt trevligare att få höra ett käckt "Får det lov att vara en lupin idag". Det hade nästan liknat ett jobb, lite som att sälja Faktum (som för övrigt blivit allt för dyr - sextio spänn! Men ändå, Faktum måste vara landets absolut största tidning med tanke på att nästan alla "redan har köpt den") det hade sett lite trevligt ut och det hade med all säkerhet genererat mer slantar i muggen. Bagaren och Bonden har stängt, lämnar därmed Hermansgatan som är alldeles förbannat livlös, lika gudsförgäten som Fredsgatan. Ett mer passande namn för Hermansgatan hade varit Via Dolorosa, eller Korsvägen då´, för den lilla sträckan känns fan i mig oändlig. Är du lite för uppspelt någon gång, fått lite för bra gräs eller tjack, kanske blivit störtföälskad i helt fel kvinna - då ska du välja den här vägen, den tar dig verkligen ner på jorden igen, nästan ner i jorden. Man kan ju undra hur de som bor här mår, persiennen ständigt neddragen skulle jag tro.

Hermansgatan

Men nu har jag gett mig fan på att jag ska ha nått gått brö, så jag stegar vidare till det tämligen nyöppnade Östra kaffebaren strax runt hörnet till Kungsgatan (som jag faktiskt inte provat tidigare) vilket visar sig vara en synnerligen god idé. Kaffet, mackan och doften gör mig på förträffligt humör, men den största behållningen är ändå den fina lilla fotoutställning om husockupationen (Borgen) borta på Ringgatan, ett stenkast från var jag nu befinner mig. Man blir nostalgisk och rörd. Hoppas några bilder blir kvar permanent. Tycker det är viktigt att bibehålla lite samtidshistorik av det här ganska unika och kreativa slaget. Tyvärr faller det i glömska ganska kvickt,tror inte det är särskilt många Malmöbor under der femtio som ens vet om händelsen över huvud taget. Bläddrar i den lilla oansenliga foldern till utställningen, samma bilder som på väggarna. Ska just till att vika ihop foldern till lämpligt fickformat då jag upptäcker att den kostar(?) hundra kronor!! "- det kan väl inte stämma?" frågar jag. "- Jo det gör det." får jag till svar av Andreas som driver fiket och som verkar vara en trevlig påg. Jag kan se att han tycker det är skämmigt, men det är ju inte hans fel. Hundra kronor,för en oansenlig liten folder, inte mycket till anarkism där inte, snarare en riktig krämarmentalitet. Dessutom riktigt korkat. Hade foldern varit gratis så skulle info om utställningen och fotografen spridas vida omkring för en väldigt liten summa, Östra kaffebaren är alltid välbesökt. Vad kan det bli nu? Några hundralappar i muggen kan jag tänka, tiggarna gör nog en större hacka. Känner mig inte särskilt rörd längre, snarare irriterad, lite förbannad faktiskt. Man kan ju fråga sig varför den där fotografen hängde på Borgen i sin ungdom. Hur som helst så anser jag att bilderna är en viktig skildring en nyss svunnen sida av Malmö, som nu nästan helt sopats bort av ignorant glättighet i form av företeelser som Espressohouse, smartphones och (a)sociala media, köpcentrum och allmän likgiltighet. Det är snart bara skejtarna som håller stilen. På tal om det - från det ena till det andra - känner jag genuin stolthet över Malmö som skate-huvudstad. Det är visserligen kul att det finns så många skateparker, att skejtare kommer hit från hela världen, att en kille från Malmö går och vinner Vans Park Series World Championships 2017 (en annan malmöpåg kommer femma), men jag undrar om etableringen och kommunens inblandning är så nyttig för skatekulturen i det långa loppet. Ja ja, det blir en lite dyrare frukost än vad jag räknat med men absolut värt pengarna. Ta en kopp kaffe på Östra kaffebaren om ni har vägarna förbi, eller köp en burk Lavazza på ICA för nästan samma pris.

Fredriksbergsgatan

Lättar ankar. Benen tar mig per automatik mot Rörsjöparken. Irriterat på renoveringen av plaskdammen, som enligt glädjekalkylen ska stå färdig till juni. Skulle knappast tro det. Man kan ju undra vad det är för ena stollar som ansvarar för den s.k. planeringen. Man kan ju undra vilka kvalifikationer som krävs för att få beslutsfattande poster inom kommunen - sjuårig folkskola, nioårig grundskola? Plaskdammen borde ju varit iordningställd till 1:a maj kan man tycka. En liten positiv sida av saken är förstås att man slipper så många skrikande barn. I tanklös vana tar rutten sin väg uppför Fredriksbergsgatan och som vanligt slinker jag in på Stadsmissionens seconndhand och som vanligt verkar det som om tiden stått still där. Samma prylar till alltför höga priser. Den lilla Olympos Xa - kameran, som jag för en veckas tid sen var trasig, ligger återigen till försäljning för 120:-, i och för sig ett bra pris på en bra kamera, men knappast om den e trasig. Kollar in bokhyllan. Bredvid mig har engammal hagga, kanske 75 - 80 bast, slagit sig ned på sin krycka, d.v.s. hon använder kryckan som pall, på så vis att handtaget som hon har inkört mellan benen får fungera som sits och armstödet (heter det så?) får fungera som ryggstöd. Har aldrig förr sett en liknande skabrös balansakt, ni förstår i vilken riktning tankarna går. Tanten gapar något förskräckligt (det ska föreställa en konversation) med expediten, och efter ett tag börjar jag lyssna på vad som "sägs". Det visar sig att hon är med på en konstutställning på Café David, hon är för stunden uppspelt som ett litet barn och uttrycker sig som en liten flicka,  precis så här: Och vet du va? Jag sålde en tavla! Jag har aldrig sålt en tavla förr, ja e´så´gala! Och vet du va? Vi ska åka till Louisianna, i Daanmark! Vi ska´åka till Louisianna för dom pengarna vi får in på utställningen. Ja, det lät riktigt rart. Jag förstod att det här var något väldigt stort för henne, ja rent ut sagt fantastiskt, att hon faktiskt fått sålt en tavla, men kanske än mer att få åka till Danmark och gå på Louisiana med sina kompisar. Jag blir riktigt rörd, men även lite beklämd. Hur som helst har jag nu förståelse för hennes entusiastiska gapande som följer mig långt ut på gatan. Behöver fylla på med ägg men tvekar lite att gå in på Netto efter nattens helvetiska mara men tar mod till mig, att handla på Netto är ju alltid en slags mara. Men ok, snabbt in snabbt ut, bara ägg. Funderar för ett ögonblick om jag ska blunda när jag kommer fram till kassan och bara gå iväg med äggen, slår tanken ur hågen, tvivlar på att det skulle funka. Pundartanten som är före mig glömmer tre kronor växlingsautomaten, hon ser också ut att vara typ 75, men av erfarenhet vet jag att hon lika gärna kan vara 45, saknar framtänder gör on också stackaren. När jag räcker henne mynten tackar hon mig översvallande, gång på gång, som om jag hade räddat livet på henne ellr gett henne evig frälsning och syndernas förlåtelse. "- Hade det varit lite mer så hade jag bålet dem" säger jag. Österut. Östervärns antikvariat har öppnat och en murder collier sitter vakt framför ingången. Återvänder till ängen och plockar några lupiner, vill se om de tål att stå som snittblommor, cirkeln är sluten. Än så länge slokar de inte, men visar det sig att dom inte tål det så får jag väl äta upp dem  eller ge dem till någon som är fattig.

Tips:  Vårsalong på Cafe´David 19:e maj - 2:e juli