Jazz

Till Kungsparken med en deckare. Alla läser deckare så här års då hjärnan går på lågvarv. Malmö har nappat på trenden att inte slå gräset på stadens grönytor. Man vill vara snäll mot bin och fjärilar och främja pollinering av floran. Och det är ju bra, parker och grönområden har aldrig varit finare, nästan så att man får en naturupplevelse. Finner en bänk i skugga och rullar en cigg. En bit bort guppar en svan i dammen med några ganska stora ungar. Fyra personer står och fotar eller filmar dem, någon går och någon annan kommer till och rycker upp sin mobil. Fattar inte varför. Försjunker i Elmore Leonard´s "Pronto" och gillar tonen. Lägger ifrån mig boken när det är dags för nästa bloss. Lägger märke till en tok på andra sidan dammen som verkar ha fått fnatt,  jazzar spastiskt omkring som i en mardrömsdans - en psykotisk liten Fritiof - för mycket droger och för mycket sol. Sol ja, traskar vidare när den berövar mig skuggan. Genom Gamla kyrkogården, över Gustav ner mot kanalen. Kanalkanterna är också orörda, här brukar man annars skövla överdrivit nitiskt. Genom Rörsjöparken. Det ser ut som om folk bara kollapsat här och var, fått dåndimpen eller blivit nedskjutna. Hälsar på en tös som jag känner igen men absolut inte känner eller vet vad hon heter, ändå hälsar vi alltid på varandra, har man väl börjat går det liksom inte att sluta. Man bör vara försiktig med vem man hälsar på. Rundar parken. Ena skyltfönstret till Anti är en veritabel orgie i jazzlitteratur - Mingus, Hampton, Billie och alla de andra. Det är nästan så att jag hör vansinneskakafonin av disharmonier.  Rycker till mig Bruno K Öijer från bordet bredvid och tjuvläser ett kort poem. Det är omöjligt att ens läsa en mening av Öijer utan att tydligt höra hans röst. Netto - glass och bananer. Tanken är tokig redan från början, att köpa glass på Netto alltså. Det är ingen monsterkö men bruden i kassan gör allting fel och varje moment skall göras både två och tre gånger. Inser att glassarna börjar smälta och lägger tillbaks dem, nöjer mig med bananer. Tjejen framför mig envisas med att den gula paprikan visst är lite billigare än den röda. Hon ska ha en av var men kassörskan kan inte hitta priset på den gula, inte hennes kolleger heller för den delen. Kön suckar. Inte för än jag erbjuder mig att betala för hennes paprikor accepterar hon att punga ut med en krona extra eller vad det nu kan va. Mina bananer slinker förvånande nog igenom utan krångel.