Tar mitt plast och går - mot den lilla återvinningsstationen på Kungsgatan. Tusenskökor i Rörsjöparken. Blicken i skyn som är djupt coelinblå, monokrom, inga moln och inte ett endaste "flygplans-streck". Ingen reser, en del vågar inte ens gå ut - bra. Sänker blicken och får syn på samma gubbe som härom dagen, han med jycken. Han kallar vovven för Johan. Slänger plasten i återvinningen och blir lätt äcklad över min egen präktighet. Till Öppna Hjärtat för att kolla bokhyllan. Blir lite störd av killen som står bredvid. Inte p.g.a. oro för eventuell smitta, men för att jag vill ha första tjing på eventuella fynd. Hostar harklande några gånger och killen piper genast iväg. Helt i onödan då inga fynd finns att göra. Upp genom stan som är direkt ödslig trots att det är lunchtid - behagligt. Köper ägg på Malmborgs/Caroli - har butiken nästan för mig själv. I den lilla kön till kassan pratas det om Corona. I korridoren utanför passerar jag en uteliggarkille, tillhörigheterna i en kundvagn och ett ansikte tämligen sönderslaget. Längs Östra Förstadsgatan - möter knappt en människa, har trottoaren för mig själv. Från Korsgatan kommer ett gäng grabbar cyklandes, med sina skateboards på pakethållare och styre. Gissar att de är på väg att byta plaskdammen mot Stapelbäddsparken. Funderar ett ögonblick på att ta mig till sundet men skiter i det. Skiter även i Stadsmissionens secondhand men styr kosan mot Öppen Famn på Värnhemstorget - fruktlöst. Kommer ut, ser mig omkring, en känsla av frid infinner sig.
Försöker lapa lite sol i Rörsjöparken, när det för en gångs skull både klarnat och mojnat. Jag är inte ensam. En bit bort står en gubbe och håller i kopplet till en tillsynes död hund som ligger på marken. Kan inte se hans min men han ser uppgiven ut, kanske i chock. Av och till rycker han lite i kopplet vilket får jycken att se än mer livlös ut. Kanske en stroke? Det fortsätter så en stund, tills vovven äntligen ger ett livstecken ifrån sig. Lyfter på huvudet, reser sig motvilligt (det är åtminstone så jag tolkar vovvens kroppsspråk) för att motvilligt lufsa efter gubben. Den ville väl bara inte, totalvägran, ren och skär lathet... Både till höger och vänster om mig ältas det om nåt jävla virus som florerar. Det stör, ältandet alltså. Bänkarna är fullsatta utanför Värnhems Kaffebar, någon i bara t-shirt, hör något om nåt virus. Från Coop kommer en brud med barnvagnen fullastad med matvaror. Hoppas det inte ligger ett barn därunder matberget, det kan vara lätt att glömma i hamstringsivern. På Hemköp gapar hyllorna delvis tomma. Inte ett uns mjöl kvar, inget toalettpapper, knappt nån pasta och inga böner (kanske därav bristen på toapapper), även Alvedon och Ipren är slut. Malmöborna har visst anammat stockholmarnas osolidariska beteende, förmodligen bara för att de dumt nog rapporterat om det i tv. Direkt oförskämt mot sina medmänniskor är vad det är. I en kombination av armod och överlägsen rättskaffenhet nöjer jag mig med en påse potatis, 900 g. för en femma. Hyllorna på bolaget har också stora hål ser jag. Mer begripligt. Det är bevisligen så, att man nästan helt och hållet kan ersätta födointaget med oreserverat supande och kanske en och annan vitamintablett. I alla fall för ganska långa perioder, det är mången alkis belägg för. Fram mot kvällen smyger jag mig ner till det Coop som var Netto för att köpa bönor i tomatsås. Nästan så att jag börjar skratta. Helt länsat så när som på en bucklig burk Heinz (415.), men den är hel och jag behöver inte mer. Egentligen är det hamstring då jag inte ska använda den förät imorgon.
