...har dom här att göra? I vårt kvarter!
De konservativa alkisarna, de som inte vill beblanda sig med jonkare och speedfreaks, håller sig på östra sidan av Värnhemstorget och idag är de fler än vanligt. Det verkar vara fler och mer av det mesta denna torsdag, men det är väl den tiden på eftermiddagen i kombination med det milda, sköna höstvädret. Ett par skejtare delar plattan med bollmannen som vankar av och an i en intensiv diskussion med sig själv, vilt gestikulerande. Han påminner om en agitator där på sin upphöjda position, men det hela är naturligtvis fullständigt inåtvänt och ingen tar notis. Killen med brösten har visst halkat dit igen. Hans generösa behag fyller ändå en viss funktion då de ger honom lite extra space där i trängseln vid busshållplatsen. Någonstans ifrån hörs vacker dragspelsmusik, pizzagubben vinkar genom sin öppna dörr och det är full fullrulle även på pusherstreet. Fem - sex pers vid varje bänk och det råder en labilt uppslupen stämning som när som helst lika gärna kan övergå till slagsmål. En ung, snygg, välklädd och chick liten knarkarbrud hejdar mig och vill bomma en cigg. Javisst. Små ärr efter otaliga men bortplockade ansiktspiercingar tyder på att hon nog försöker skärpa till sig, men just nu mår hon såå fiint. Hon pladdrar glatt på medans hon rotar runt i väskan efter tändare. En av tjommarna står ogenerat och pissar på betongklumpen strax bredvid (själv hade jag nog valt buskaget). Plockar fram min egen lighter och tänder ciggen åt henne, hon tackar och pladdrar muntert vidare tills hon rundat hörnet. Sorgligt, men så är det, hon var i alla fall på gott humör. I parken springer barnen och hundarna runt som vettvillingar, dom är också glada. Slinker in på stadsmissionens second hand, de har "bokrea" och säljer tre för tio. Gör ett fynd - Bjørneboe, men får sen svårt att hitta två läsvärda böcker till. Jaja, får väl plöja igenom Ellroys' "En amerikansk myt" nån gång och "Rosornas bok" med mest bara bilder kan alltid vara kul att bläddra i. Fortsätter turen längs Fredriksbergsgatan - Fredsgatan - Hermansgatan. Sugs av sötsug mot Amarant men motstår frestelsen, jag har ju redan spenderat en hel tia på litteratur. Styr kosan hemåt. Torsdag - ärtsoppa.
Vi börjar bli hungriga så det är dags att lämna Fregatten och leta efter föda. Med tilltagande hunger sjunker kraven, en halvtimme till och vi hade kanske t.o.m. övervägt att välja något ur Fregattens oföränderliga meny, men nu är det pizza på tapeten. Går förbi Molto Bene som tyvärr saknar rättigheter och annars vore ett givet val, det duger fan inte med läskeblask en söndagkväll. Det får bli Amanos vars pizzor nog ändå ligger lite över genomsnittet. Får tränga oss förbi ett par snutar som står och spänner sig i väntan på sina pizzor, för att beställa. - En calzone och en Norrlands, mitt sällskap dristar sig till att välja en "bombay" vilket jag tycker verkar helt omdömeslöst och osmakligt. Ananas? Alltid mycket gäster på söndagkvällarna men vi har tur, fönsterbordet nere i hörnan är ledigt. Tar sallad och slår oss ned. Snutarna står och glor på oss och trots att jag ger dem ett par frågande ögonkasst fortsätter de att dumstirra oförskämt, ungefär som att "det är bäst ni håller er i skinnet", tills de får sina pizzor och går. Vi diskuterar ananasens berättigande i mat ur diametralt motsatta ståndpunkter tills pizzorna kommer in. Hungerirritationen lägger sig och vi övergår till att beundra den absurda inredningsdekorationen, kompositionen har sannolikt tillkommit under inflytande av LSD. En stunds matro som ganska snart avbryts av att ytterligare tre små sprättar till snutar kommer in, ser sig om i lokalen som om de hade "ärende" med blickar som i stort sett vrålar - och hur var det här då?! De ska bara hämta sin beställning men synar oavbrutet gästerna med intensiv misstänksamhet. Vad fan tror dom? De ser utklädda ut - glest och fjunigt pojkskäggstubb, knappt torra bakom öronen - i sina skramlande polisuniformer uppträder de som om de kommit in på vilda västerns allra farligaste saloon. Hur tusan skall man kunna ta dem på allvar? Hur som helst så är det jävligt irriterande att de inte kan uppföra sig som folk. Hade det varit min pizzeria hade jag bett dem att sluta besvära gästerna, alternativt att vänta utanför. Man får ju vara glad att de tar maten med sig därifrån. Pizzan var till belåtenhet, även med ananas hävdar mitt sällskap. Funderar på om vi skall ta varsin öl till när två snutar till klampar in (äter dom inget annat?). Det avgör saken, nu får det min själ vara nog. Vi betalar och går tillbaks till Fregatten.
Det ser lite surrealistiskt ut så här från ovan - en ensam man i ett ensamt utemöblemang, mitt ute på den i förövrigt tomma piazzan. Lite längre bort står ett gäng överåriga ynglingar i sina obligatoriska adidasuniformer, rakade skallar, guldsmycken och dealar. Dealandet brukar annars föregå lite längre bort men i det här fallet handlar det nog inte om knark - jag gissar på mobiltelefoner eller blingbling. Vecklar upp min burgare samt ett efterlängtat nytt nummer av entre' News # 8 oktober. Lägger märke till att Meinhart Krumrei bytt titel från det beskedliga epitetet "Centrumchef" till ett mer slagkraftigt "Senior Asset Manager". Porträttfotot av honom har också blivit lite större, mer inzoomat och kontrastrikt, han har helt enkelt fått lite mer färg, lite mer "Power!" - så som det anstår en SENIOR ASSET MANAGER!! Jag har däremot inte "lagt märke till byggarbetarna som har fullt upp i Glashuset", som det påstås. Bara en och annan hantverkare som släntrar runt av och till, bär på ett vattenpass eller är på väg in eller ut från muggen. Nu är det ganska exakt två månader sedan de bröt upp golvet, flytspacklade och gick därifrån. Men det är sant, det "känns redan mycket ljusare" än tidigare. Flytspackel är avsevärt ljusare än svart granit. Inte heller så många butikslokaler som gapar tomma längre. Man har helt enkelt smällt upp provisoriska gipsväggar framför de gallerförsedda svarta hålen och målat vitt. Betydligt trevligare än tidigare och framför allt ljusare. Men vid närmare eftertanke så slår det mig; de kanske inte alls är provisoriska, det kanske är detta som är själva ombyggnaden. För väggarna breder ut sig och slukar lokal efter lokal, butik efter butik. Kanske en ny vision, ett nytt "koncept" som man nu för tiden så gärna vill kalla vilken fjantig ide' som helst för. Man kanske har tagit sitt förnuft till fånga. Tomma, tysta, vita pelarsalar utan något besvärande tingel tangel som stjäl ens uppmärksamhet. Som ett zen buddhistiskt kloster, att bara finnas i, sakta röra sig runt i djup kontemplation. Folk hade strömmat till från när och fjärran och spenderat betydligt längre tid här än nu, och det är ju vad man vill. Tjattret från småflickorna några bord bort avbryter mina förhoppningsfulla spekulationer och burgaren är uppäten. Ynglingarna håller fortfarande på med "sitt" där nere och mannen i plast-korg fåtöljen sitter kvar ute på piazzan. Det kanske är Meinhart som sitter där, mol allena i sina grubblerier och väntar på en förlösande vision som kan räta ut "frågetecken som kvarstår", hur fan ska vi göra med Fredsgatan? Han kanske mediterar, eller så sitter han bara och surar. Vad vet jag. Det kanske inte ens är Meinhart. Men jag vet i alla fall att han gärna vill diskutera sina "många ideer för framtiden" med mig. Detta nämndes i bladet - och det var ju bra det... Jag ska fan gå ner och ta ett snack med honom.
Typiskt. När man nu äntligen lyckats kalibrera expediterna i delikatessen så har de placerat ut salladsbuffen i gången, för självbetjäning. Det tog ett tag, men efter hand lärde de sig de flesta nödvändiga måttenheter. Istället för att alltid dra till med en rågad skopa kunde de så småningom skilja på - en skopa, en halv skopa, lite och pytte lite. Aptitligt och hygieniskt att ha buffen bakom glas och att personalen använder plasthandskar. Nu står byttorna (som på de flesta andra ställen) i gången, för alla och envar att rota runt i, hosta och nysa på. En del av skoporna ligger så klart nere i byttorna i en sörja av räkor, mosad avocado etc. och man kan inte låta bli att tänka på var folk kan ha haft sina fingrar någonstans. Inte så aptitligt längre. Vill man ha sallad är det nog tillrådligt att införskaffa den tidigt på dagen och att välja ur de byttor som nyligen blivit påfyllda. Från buffeplatsen bakom disk erbjuds nu istället laxbakelser och rullar, räkor, makrillfileer m.m. . Gott, men som vanligt lyser den färska fisken med sin frånvaro.
I norr är det en ganska fin liten remsa med träd på båda sidor. Här trängs 24seven och en musikaffär, Röda Korset, thaimat och kinesrestaurang, Eductus, cyklar och porr samt Scandinavian Photo. Förövrigt är Drottninggatan mest bara en trist genomfartsled, in och ut ur Malmö. Synd. Längs kanalen finns det annars gott om plats, för t.ex. cykelbana och skyddande växtlighet. Det hade kunnat vara fint att slå sig ned här i kvällssolen, med utsikt ner mot Södertull och Slussplan. Som det är nu står bänkarna med ryggen mot kanalen. Vill man vila benen, utgörs utsikten av själva Drottninggatan och trafiken, skattekontoret, passpolisen och brandstationen. Tja... Det är ju en lämplig plats om man vill räkna bilar eller se brandkåren rycka ut.
Köar till Hemköps kiosk/post, hellre det än att lägga två kronor extra per frimärke i kiosken vägg i vägg. Är något stressad, för mycket folk så här dags och posten töms alldeles strax och telefonen ringer och det är viktigt så jag måste svara. Känner en hand på ryggen. "Tanten som tar på en" har smugit upp bakom mig och påbörjat sin rituella handpåläggning. Trängd - posten, min plats i kön, samtal i telefon, två matkassar att hålla reda på, med bl.a. en massa frysta pajer som snarast måste in i frysen och ovan på allt - en tant som står och klappar på en. Viftar med min lediga arm för att schasa bort henne. - Nej! Inget sånt!, säger jag, lite för högt så att folk vänder sig om. Tanten lommar iväg och börjar ta på någon annan. Mitt nummer kommer upp. Avslutar samtalet och har turen att bli expedierad av "glada tanten", hennes humör smittar alltid av sig. - Fyra frimärken tack!
