Zen med Krumrei
Det ser lite surrealistiskt ut så här från ovan - en ensam man i ett ensamt utemöblemang, mitt ute på den i förövrigt tomma piazzan. Lite längre bort står ett gäng överåriga ynglingar i sina obligatoriska adidasuniformer, rakade skallar, guldsmycken och dealar. Dealandet brukar annars föregå lite längre bort men i det här fallet handlar det nog inte om knark - jag gissar på mobiltelefoner eller blingbling. Vecklar upp min burgare samt ett efterlängtat nytt nummer av entre' News # 8 oktober. Lägger märke till att Meinhart Krumrei bytt titel från det beskedliga epitetet "Centrumchef" till ett mer slagkraftigt "Senior Asset Manager". Porträttfotot av honom har också blivit lite större, mer inzoomat och kontrastrikt, han har helt enkelt fått lite mer färg, lite mer "Power!" - så som det anstår en SENIOR ASSET MANAGER!! Jag har däremot inte "lagt märke till byggarbetarna som har fullt upp i Glashuset", som det påstås. Bara en och annan hantverkare som släntrar runt av och till, bär på ett vattenpass eller är på väg in eller ut från muggen. Nu är det ganska exakt två månader sedan de bröt upp golvet, flytspacklade och gick därifrån. Men det är sant, det "känns redan mycket ljusare" än tidigare. Flytspackel är avsevärt ljusare än svart granit. Inte heller så många butikslokaler som gapar tomma längre. Man har helt enkelt smällt upp provisoriska gipsväggar framför de gallerförsedda svarta hålen och målat vitt. Betydligt trevligare än tidigare och framför allt ljusare. Men vid närmare eftertanke så slår det mig; de kanske inte alls är provisoriska, det kanske är detta som är själva ombyggnaden. För väggarna breder ut sig och slukar lokal efter lokal, butik efter butik. Kanske en ny vision, ett nytt "koncept" som man nu för tiden så gärna vill kalla vilken fjantig ide' som helst för. Man kanske har tagit sitt förnuft till fånga. Tomma, tysta, vita pelarsalar utan något besvärande tingel tangel som stjäl ens uppmärksamhet. Som ett zen buddhistiskt kloster, att bara finnas i, sakta röra sig runt i djup kontemplation. Folk hade strömmat till från när och fjärran och spenderat betydligt längre tid här än nu, och det är ju vad man vill. Tjattret från småflickorna några bord bort avbryter mina förhoppningsfulla spekulationer och burgaren är uppäten. Ynglingarna håller fortfarande på med "sitt" där nere och mannen i plast-korg fåtöljen sitter kvar ute på piazzan. Det kanske är Meinhart som sitter där, mol allena i sina grubblerier och väntar på en förlösande vision som kan räta ut "frågetecken som kvarstår", hur fan ska vi göra med Fredsgatan? Han kanske mediterar, eller så sitter han bara och surar. Vad vet jag. Det kanske inte ens är Meinhart. Men jag vet i alla fall att han gärna vill diskutera sina "många ideer för framtiden" med mig. Detta nämndes i bladet - och det var ju bra det... Jag ska fan gå ner och ta ett snack med honom.
