En promenad genom Entré för att samla på mig lite värme. Nu ryker golvet på andra våningsplanet också och butikerna packar ihop, en butik säljer t.o.m. sin inredning. Commerz Real har slängt in ytterligare 50 miljoner i haveriet, ovanpå de 300 miljoner man tidigare kalkylerat med. Såg Meinhart Krumrei på de lokala tv-nyheterna häromdagen, han försökte hålla skenet uppe och snackade goja om att locka nya kunder från Malmös norra delar. Suck... Håkan Rosell på Newsec (som förvaltar Entré) säger till Sydsvenskan 18/1 att det är "betydligt mer än en handfull butiker" som stannar kvar på Entré, men vill inte tala om vilka. Commerz Real försöker se det positivt och i ett pressmeddelande listar de hela arton(!) verksamheter som inte lämnar Entré. Spatserar vidare, ut genom ena dörren och in genom den andra, förbi barnvagnarna vid Redfellas, baconlukten ligger som vanligt tung och kväljande i luften. Ställer mig i bankomatkön utanför Hemköp, måste kolla saldot. Alla tycks vara här idag, de halta och den lytte, de sedvanliga grå skepnaderna som går i skytteltrafik mellan hemmet och bolaget, killen i militärkläder och kompositören, på bänken bland de andra bänkvärmarna - killen med brösten, för dagen utan bröst. Sura tanten sitter också där, sovandes. Förutom shopingvagnen är hon försedd med två svarta sopsäckar. Har hon tagit steget fullt ut och blivit "riktig" baglady mån tro? Norrmannen vankar förbi, han morsar och jag morsar tillbaks. Man ska vara försiktig med vem man hälsar på, särskilt de man springer på dagligen och i synnerhet de man springer på så fort man går ut genom dörren. Har man väl börjat säga hej så får man snällt fortsätta med det, år ut och år in. Med tanke på vilka kufar som huserar här så skulle det vara lite genant, men norrmannen är ok. Kön segar sig fram, just denna bankomat är otroligt långsam, otåligheten växer och när det väl blir ens egen tur så känns det pinsamt att det tar sån tid. Är plötsligt irriterad så in i helvete efter att ha behövt stå ut med fullständigt imbecillt mobiltelefontjatter bakom mig, nästan utan att först ha märkt av det, ungefär som ett surrande lysrör som man inte lägger märke till förrän raseriet är ursinnigt. Vänder mig om och skäms för mitt humör då jag inser att den tjattrande killen har Downs syndrom. Min tur - Kvitto kan ej lämnas - som vanligt. Fan! Går bort till bankomaten i AG favör-huset, här går det att få sitt saldo men det gör mig knappast på bättre humör.
