Limbo

En typ flaxar ut strax framför mig, från Amanos tycks det som, en sån där jobbig jävel som väcker starkt obehag redan på håll, det osar aggressivitet. Han har den där typiskt yviga gången som bara ett långvarigt amfetaminmissbruk kan ge, fäktande och ryckigt och så den sedvanliga, fullständigt psykotiska, intensiva tossablicken. Han gör en ansats att äntra Café Ceder men hindras av ett större sällskap som upptar entrén. Raskt flaxar han vidare till Stadsmissionens secondhand, rycker våldsamt i dörren ett antal gånger, allt för många, trots att butiken uppenbart är stängd, det är nästan så att han börjar slåss med dörrfan. Har saktat ner på takten men börjar närma mig den obehaglige. Tack o lov beger han sig vidare, sneglar in på Netto men kommer på "bättre tankar" (t.o.m. en sådan ratar Netto) och fortsätter Östra Förstadsgatan fram, till synes målmedvetet flaxar han skyndsamt raka vägen mot Grottan där han slinker in. Skönt att bli av med honom, jobbigt att ha de där oberäkneliga typerna i sin närhet. Själv promenerar jag vidare, rundar hörnet till Pilgatan, mot Entré. Vid Fredsgatan krockar jag nästan med den flaxande token som nu även lagt sig till med lite sång (han verkar komma från Mellanöstern), inte på något trevligt sätt, bara maniskt. Han springer fram till ingången och tränger sig våldsamt förbi ett äldre par som just är på väg in. Undrar vad fan han är ute i för ärende. Jag funderar nästan på att vända om men väljer ingången längst bort, ser mig omkring innan jag går in till Hemköp. Ett kycklinglår för en femma och två skivor julskinka för tre (!) kronor, det var det det. På väg hem börjar näsan rinna så jag går in i den första Entrébyggnaden, till toaletten för att hämta några servetter. Framför spegeln står en äldre man, han småvisslar och torkar bort något från rockslaget, med förvridna anletsdrag ser han fullständigt grotesk ut. Ja, det är näst intill skrämmande och jag associerar genast till videon till "Sabrina". Ut mot Värnhemstorget och för tredje gången springer jag på den psykotiskt aggressive flaxaren, som en oförutsebar och irriterad geting far han omkring en,  han är på väg åt "mitt" håll dessutom. Undviker ögonkontakt och beger mig åt motsatt håll, man vill ju inte bli stungen. En bit ner på Östra Förstadsgatan passerar jag horan med Buttericks-peruk. Peruken sitter på sniskan och strumporna har maskor, på de höga klackarna ser hon ut som en transvestit på hal is, man vet inte riktigt om man ska skratta eller tycka synd om henne. Ja, det är i sanning fel på folk. Såvida det inte är en själv som befinner sig i limbo.