Efter en högst prisvärd lunch får jag omvärdera Maguro något, helt enkelt delikata sushibitar, tolv styck för ynka 85:-. Får lite dåligt samvete för att jag för en gångs skull sviker Samurai (men det behöver dom ju inte få reda på) som trots allt är bättre med tanke på trevlig personal och betjäning och överlag rimliga priser. För dagen inga förpliktelser, och det behagliga vädret är som gjort för en planlös stroll. Inget anmärkningsvärt - hundra procent måndag i slutet av september. Borde kanske läsa om Turélls "Mord i September", eller varför inte göra en egen variant? Hem till röran. H och I var förbi igår och lämpa av delar av ett dödsbo, så nu är hela golvet överbelamrat av diverse verktyg och snickerimaskiner, det mesta bort om all räddning så det är väl underförstått att det är jag som ska bemöda mig med att göra av med skiten. En del är ok, men vad fan ska jag med två motorsågar till? Den ena motorsågen är visserligen bensindriven vilket kan komma väl till pass ifall det skulle slå slint i huvet nån gång. Orkar inte se stöket. Hoppar på stålhästen och cyklar lååångt bort, hela vägen till Emmaus borta på Lantmannagatan. Plockar åt mig en bok som jag inte alls känner till - "Förlösaren" av Odd Ahlgren, köper den bara för att den är utgiven av Vertigo förlag, eller kanske för att jag har en vän som heter Odd. I kassan har ett fruntimmer bullat upp en stor hög med kläder och en bandspelare, bara det är lite tokigt, bandspelaren alltså. Hon är minst sagt omständig, förvirrad, förmodligen psykotisk. Den enda röda tråden i hennes svammel går ut på att alla måste kramas, vilket hon med ivrig frenesi försöker få kunderna som står och väntar runt omkring att förstå. Den stackars expediten försöker få nån slags ordning i klädröran för att kunna räkna ut priset, men toktanten rumsterar hela tiden runt med trasorna enligt sin helt egna logik och saboterar det hela. Möter expeditens uppgivna blick med medlidande, gör allt för att undvika toktantens blick genom att låtsas läsa i boken. Räddningen blir att kassan bredvid öppnar. Mot Värnhem längs den gudsförgätna Lantmannagatan. Drar mig till minnes att jag kollade på en lägenhet här när jag var sexton, en etta med heltäckningsmatta som var mer levande än död och en hyra på drygt sexhundra kronor i månaden. Tog den naturligtvis inte, tackade nog nä efter mindre än en minut. Hem - kaffe - nyheter. En överteatralisk Greta Thunberg är på väg att slå knut på sig själv, gör allt för att börja gråta och samtidigt se ilsk ut. Fan också... Det kommer ju inga tårar - otillräcklig coachning. Ja, Thunberga mig hit och Thunberga mig dit. Hela fram/uppträdandet känns psycho och man tappar helt focus på va de snackas om. Spektaklet får mig istället att minnas tokan på Emmaus.
Hela veckan har snubben suttit med ryggen mot ett träd utanför AG Favör-huset och flätat korgar. Det ser lite rogivande ut, om det nu överhuvudtaget går att finna ro i en sådan stökig miljö. Materialet ser ut att vara någon slags vide. Snubben ser ut att vara någon slags migrant, men jag är inte säker, han har iallafall inte haft någon tiggar mugg synlig då jag gått förbi och inte säger han "hej hej" heller. Kanske en konsthantverkare som blivit hemlös eller bara vill känna närhet till stadens natur. Man kommer att tänka på Ferdinand. Polisen jiddrar med ett par lodisar vid Pusher-street, förmodligen är det ett par obekanta ansikten som måste legitimera sig, man måste hålla koll på slöddret. Polskan i rambutiken håller målarkurs, med full insyn från gatan, sitter deltagarna djupt försjunkna i kopierande av fotografier och bildskärmar. Det kan tyckas lite löjeväckande, men jag tror knappast att de har några konstnärliga pretentioner, att försjunka i meditativt bildgörande är inget annat än beaktansvärt, förmodligen bättre än både gym och psykoanalys. Gör veckans genomgång av Stadsmissionens bokhylla - fruktlöst, hittar ingenting som jag tycker är värt ens en sketen tia. En sjavig, sliten man i sextiofemårsåldern kämpar med att prova ett par skor med kardborreknäppning. Det är ett rent helsike, särskilt som han saknar vänster arm (det är ej "den enarmade") och verkar lite full/bakfull. Hans utstyrsel är nästan lite moderiktig men ändå helt fel - gympaskor, joggingbyxor, täckjacka och som pricken över I:et en Metallica-keps, allt med samma lortiga patina och en air av ammoniak. En övergiven, och av regnet dyblöt skinnfåtölj står dumpad vid hörnet Fredriksbergsgatan/Drottninggatan, den ser i ordets alla bemärkelser sur ut. Litteratur-jippo på Anti, spiskummin-arom från Sajvva som råder bot på ammoniak lukten i min näsa. På Kungsgatan står token som brukar träna sextiometerslöpning mellan Ö.Förstadsgatan och Ehrensvärdsgatan, och hoppar, värmer upp för den tidiga kvällens träningspass. Han är så pass frekvent att han väl förtjänar sitt eget epitet - "sextiometaren". Sötsug driver mig till Sweet & CoolI för att införskaffa lördagsgodis trots att det bara är fredag, men jag är vuxen och kan göra som jag vill i fråga om godis. Den söta tösen som expedierar mig är lång, jätte lång, så pass att jag diskret undersöker om golvet bakom disken är i samma nivå som framför, det är det. Ah... Ok.
I kringelikrokar västerut längs de mest deprimerande bakgator - Malmgatan, Skansgatan, Porslinsgatan... Man kan åtminstone skatta sig lycklig över att man inte bor här. Någon slags farmers market på Drottningtorget, äpplen från egna odlingar, morötter i skojiga färger, sylt och honung, och naturligtvis är allt oförskämt dyrt. Norra Vallgatan längs kanalen. Genom Centralen och börjar tänka Hamburg. Mot havet, lutar mig mot räcket vid Klaffbron och spanar, många segelbåtar. Är det kappsegling? Nej det är körda´. Fiskmåsarna tokflyger och störtdyker i kastvindarna, som nazipiloter på pervitin. de är byggda för ändamålet och man kan tydligt se att de tycker det är kul. In mot stan igen längs den ändlösa Nordenskiöldsgatan. Slår ett hastigt öga genom fönstret till Galleri Leger, nån Max Ockborn (låter som ett taget namn) ställer ut skulptur och måleri. Det är inte tristess jag är ute efter så jag traskar skyndsamt vidare. Stora Nygatan är ett trevligt strök, särskilt mellan Djäknegatan och Södra Promenaden. Skyndar på stegen ytterligare en gång för att passera Galleri Ping Pong. Tar en öl på Restaurang Paulibron och studerar menyn, tänker inte äta men får inspiration till senare - stekt fläsk med löksås får det bli. Ser mig om efter ett askfat, visst fan - det har ju blivit förbjudet att röka på uteserveringar. Skickar iväg sneipen, med gott samvete då den saknar filter. Springer på D som väntar på bussen vid Värnhemstorget. - En fika i veckan? - Javisst! Gör honom uppmärksam på ett ganska nytillkommet Värnhemsoriginal. Min gode vän P kallar honom för Tänkaren, då vederbörande alltid, eller de gånger man lägger märke till honom, står som förstenad i samma pose som Rodins "Tänkaren", fast i stående ställning. Försteningen är långvarig, minst tio-femton minuter, längre än så har jag inte orkat betrakta honom. Hade Tänkaren uppehållit sig i t.ex. en busskur hade ingen märkt av honom, men han brukar inta sin position mitt på torget eller mitt i trottoaren. Man får väl hoppas att beteendet inte är helt ofrivilligt, så att det inte trycks på paus mitt i en trafikerad korsning eller så. D´s buss kommer. - Var ska du? frågar han. - Jag ska köpa fläsk, svarar jag.
Ut i... Ja vad fan ska man kalla det - kvarteret? Knackar på J´s ruta på bottenplan, det är så det brukar gå till, é han hemma räcker han ut nycklarna och man får släppa in sig själv. Han ger sig inte till känna, inte hemma eller vill bara vara ifred. Död? Snopet, då jag har med mig ett par wienerbröd. Går runt hörnet med tanken att knacka på hos P, men P har skaffat en inneboende och då får man inte röka så jag skiter i det. Vidare till en helt folktom Rörsjöpark. Bänkar mig. Smaskar på medhavd kaffebröd och försöker undvika att få wienerbrödsflagor i knäet. Enstaka droppar, det går inte att kalla för regn men skänker ändå en slags behagligt vemodig atmosfär. Det slår mig att det är den elfte september. Något av en svart dag som för tankarna till tråkigheter som Mountain Meadows-massakern, att Ronny Petterson, Anna Lind och Chrustjov kilar vidare detta datum, helikopterolyckan i Ryd, att Kent Ekeroth föds... Regnet tilltar - lättar - tilltar igen. Har inget paraply men turligt nog en regntät jacka med kapuschong, papperspåsen med resterande wienerbröd håller jag innanför jackan så att den inte ska bli blöt och lösas upp, ungefär som om jag hade en revolver innanför västen, beredd att dra. Något slags jazz-jam på Anti på Drottninggatan - nä tack. Men deras evenemang nu på fredag den trettonde, med överskrift - Walter Benjamins hasch - verkar intressant, det är tydligen den första svenska översättningen av Benjamins essäer i ämnet. Författare och lärda har i alla tider gillat knark, åtminstone de som är bra - Dickens, Yeats, Baudelaire, Sartre, Artaud, Freud, Foucault... Listan är oändlig. Inom musik kan jag bara erinra mig ett undantag och det är PJ Harvey. Mot Netto. Hela gatstumpen mellan Drottninggatan och Fredriksbergsgatan är överbelamrad med diverse filmutstyr. En stillastående karavan av lastbilar med dito utrustning upptar större delen av Fredrisbergsgatan. Frågar en tös med signalgul väst om vad som sker - inspelning av en film för tv, Jakten ska den heta. Slår ett öga i Stadsmissionens tråkiga skylt, inget nytt förutom att de bytt ut den fula blå/vita plastfolien med texten: Stadsmissionens Secondhand, till en mer smakfull folie i svart och vitt. Väl hemma känner jag mig frusen och sätter på tevatten. Sätter på teven medans jag väntar på att vattnet ska koka. Svt visar "Hårt arbete - kova työ", del två av tre. Den vackra, melankoliska musiken passar dagen. En finska berättar om finnarnas tillvaro i Sverige på sjuttiotalet: - Även om man inget hade, det va alltid en flaska som gick runt. Det va en som dog på dansen. Vilken härlig död - tänk om man fick dö så - på dansgolvet. Anekdoten berättas med avsnittets enda leende. Knack knack - jag öppnar dörren. Hade vi inte avtalat tid hade jag nog blivit förskräckt, för D ser sinnessjuk ut, med vild, hatisk blick och dyblöt efter att ha cyklat i regnet som nu öser ner. Istället för hej säger han bara - fy fan, och stegar in. Efter en kopp te é han go igen.
Och i ett slag är det höst... Är tacksam för att väderleken för en gångs skull följer almanackan och att friska vindar blåst bort den kvalmiga augustiluften. Ska inte så långt, men kvällen är skön så jag beslutar att hämta flis från automaten vid Caroli i stället för AG Favör - huset. Går i sakta mak - dröjande steg. Så här strax innan åttasnåret är Värnhem redan ganska folktomt. En toka vimsar fram och tillbaka utanför Netto. Hennes långa blus eller allt för korta klänning blåser ideligen upp och avslöjar den nakna, groteska underdelen. Om fruntimret händelsevis råkar ha torsor på sig så är de djupt begravda i lager av späck - åsynen är anstötlig. La Trattoria ser lika mysigt ut som alltid, lagom befolkat med de vanliga stammisarna - får fundera på saken. Drottningtorget ligger öde. Den befarade skräckupplevelsen uteblir (!) när jag kollar kontot. Köper juice och feta på Malmborgs, mest för att det ska bli lite mer vits med promenaden.Tar andra sidan av gatan tillbaka, variation förhöjer. Ger fan i La Trattoria, jag kan göra min egen jävla pizza och om jag lägger på en rem hinner jag se Amazonas på K-kanalen. Köper pizzasallad på Amanos. Skyndar vidare för att införskaffa mozzarella till färdigpiazzan i frysen. Tre knarkare innanför glasdörren till den alltför upplysta portgången på Pilgatan. En är redan utslagen, de två andra sippar 7,2:or. Ett par andra olycksaliga sitter på marken vid zoobutiken och håller på med sitt, d.v.s. detsamma. Inom Hemköp och plockar åt mig en mozzarella, är på vippen att stoppa den i påsen men hejdar mig, hoppas de inte tror att jag norpat juicen och fetan. Hem. Hinner mecka pizzan med ost och kapris och skjutsa in den i ugnen, lagom till att "Tre episka floder" börjar. Amazonas - tetror och geophagus och jätte söta uttrar. Får lust att resa till Manaus.
