Elfte september

Ut i... Ja vad fan ska man kalla det - kvarteret? Knackar på J´s ruta på bottenplan, det är så det brukar gå till, é han hemma räcker han ut nycklarna och man får släppa in sig själv. Han  ger sig inte till känna, inte hemma eller vill bara vara ifred. Död? Snopet, då jag har med mig ett par wienerbröd. Går runt hörnet med tanken att knacka på hos P, men P har skaffat en inneboende och då får man inte röka så jag skiter i det. Vidare till en helt folktom Rörsjöpark. Bänkar mig. Smaskar på medhavd kaffebröd och försöker undvika att få wienerbrödsflagor i knäet. Enstaka droppar, det går inte att kalla för regn men skänker ändå en slags behagligt vemodig atmosfär. Det slår mig att det är den elfte september. Något av en svart dag som för tankarna till tråkigheter som Mountain Meadows-massakern, att Ronny Petterson, Anna Lind och Chrustjov kilar vidare detta datum, helikopterolyckan i Ryd, att Kent Ekeroth föds... Regnet tilltar - lättar - tilltar igen. Har inget paraply men turligt nog en regntät jacka med kapuschong, papperspåsen med resterande wienerbröd håller jag innanför jackan så att den inte ska bli blöt och lösas upp, ungefär som om jag hade en revolver innanför västen, beredd att dra. Något slags jazz-jam på Anti på Drottninggatan - nä tack. Men deras evenemang nu på fredag den trettonde, med överskrift - Walter Benjamins hasch - verkar intressant, det är tydligen den första svenska översättningen av Benjamins essäer i ämnet. Författare och lärda har i alla tider gillat knark, åtminstone de som är bra - Dickens, Yeats, Baudelaire, Sartre, Artaud, Freud, Foucault... Listan är oändlig. Inom musik kan jag bara erinra mig ett undantag och det är PJ Harvey. Mot Netto. Hela gatstumpen mellan Drottninggatan och Fredriksbergsgatan är överbelamrad med diverse filmutstyr. En stillastående karavan av lastbilar med dito utrustning upptar större delen av Fredrisbergsgatan. Frågar en tös med signalgul väst om vad som sker - inspelning av en film för tv, Jakten ska den heta. Slår ett öga i Stadsmissionens tråkiga skylt, inget nytt förutom att de bytt ut den fula blå/vita plastfolien med texten: Stadsmissionens Secondhand, till en mer smakfull folie i svart och vitt. Väl hemma känner jag mig frusen och sätter på tevatten. Sätter på teven medans jag väntar på att vattnet ska koka. Svt visar "Hårt arbete - kova työ", del två av tre. Den vackra, melankoliska musiken passar dagen. En finska berättar om finnarnas tillvaro i Sverige på sjuttiotalet: - Även om man inget hade, det va alltid en flaska som gick runt. Det va en som dog på dansen. Vilken härlig död - tänk om man fick dö så - på dansgolvet. Anekdoten berättas med avsnittets enda leende. Knack knack - jag öppnar dörren. Hade vi inte avtalat tid hade jag nog blivit förskräckt, för D ser sinnessjuk ut, med vild, hatisk blick och dyblöt efter att ha cyklat i regnet som nu öser ner. Istället för hej säger han bara - fy fan, och stegar in. Efter en kopp te é han go igen.