100% måndag

Efter en högst prisvärd lunch får jag omvärdera Maguro något, helt enkelt delikata sushibitar, tolv styck för ynka 85:-. Får lite dåligt samvete för att jag för en gångs skull sviker Samurai (men det behöver dom ju inte få reda på) som trots allt är bättre med tanke på trevlig personal och betjäning och överlag rimliga priser. För dagen inga förpliktelser, och det behagliga vädret är som gjort för en planlös stroll. Inget anmärkningsvärt - hundra procent måndag i slutet av september. Borde kanske läsa om Turélls "Mord i September", eller varför inte göra en egen variant? Hem till röran. H och I var förbi igår och lämpa av delar av ett dödsbo, så nu är hela golvet överbelamrat av diverse verktyg och snickerimaskiner, det mesta bort om all räddning så det är väl underförstått att det är jag som ska bemöda mig med att göra av med skiten. En del är ok, men vad fan ska jag med två motorsågar till? Den ena motorsågen är visserligen bensindriven vilket kan komma väl till pass ifall det skulle slå slint i huvet nån gång. Orkar inte se stöket. Hoppar på stålhästen och cyklar lååångt bort, hela vägen till Emmaus borta på Lantmannagatan. Plockar åt mig en bok som jag inte alls känner till - "Förlösaren" av Odd Ahlgren, köper den bara för att den är utgiven av Vertigo förlag, eller kanske för att jag har en vän som heter Odd. I kassan har ett fruntimmer bullat upp en stor hög med kläder och en bandspelare, bara det är lite tokigt, bandspelaren alltså. Hon är minst sagt omständig, förvirrad, förmodligen psykotisk. Den enda röda tråden i hennes svammel går ut på att alla måste kramas, vilket hon med ivrig frenesi försöker få kunderna som står och väntar runt omkring att förstå. Den stackars expediten försöker få nån slags ordning i klädröran för att kunna räkna ut priset, men toktanten rumsterar hela tiden runt med trasorna enligt sin helt egna logik och saboterar det hela. Möter expeditens uppgivna blick med medlidande, gör allt för att undvika toktantens blick genom att låtsas läsa i boken. Räddningen blir att kassan bredvid öppnar. Mot Värnhem längs den gudsförgätna Lantmannagatan. Drar mig till minnes att jag kollade på en lägenhet här när jag var sexton, en etta med heltäckningsmatta som var mer levande än död och en hyra på drygt sexhundra kronor i månaden. Tog den naturligtvis inte, tackade nog nä efter mindre än en minut. Hem - kaffe - nyheter. En överteatralisk Greta Thunberg är på väg att slå knut på sig själv, gör allt för att börja gråta och samtidigt se ilsk ut. Fan också... Det kommer ju inga tårar - otillräcklig coachning. Ja, Thunberga mig hit och Thunberga mig dit. Hela fram/uppträdandet känns psycho och man tappar helt focus på va de snackas om. Spektaklet får mig istället att minnas tokan på Emmaus.