Stannar till på Drottninggatan för att knäppa en bild, i samma ögonblick som en gammal knarkare i sjuttioårsåldern kommer ut från 24 seven, strax bredvid. Han har det där typiska drogdeformerade utseendet, en hatt täckt med silverpaljetter och en Ikeakasse över axeln. Något får mig att tvivla på att han solat eller tränat. Han kommer genast fram till mig och frågar vad det är för vägarbete ute på gatan, vilket jag inte har något som helst hum om. - Kommer du från tidningen?, frågar han, p.g.a. kameran antar jag. - Nä, jag tycker bara motljuset ser så fint ut, svarar jag. Han börjar orera en massa rappakalja i en stark nyans av demens. Begriper inte särskilt mycket av gojan men förstår åtminstone att han tycker det är ont om kvinnfolk ute så här års. -De har i alla fall alldeles för mycket kläder på sig, svarar jag, varpå den gamle lägger handen på min axel och i allvarsam ton säger: -Du är en fin människa. Vi tar adjö, den gamle traskar gatan fram några meter och svänger sen in på thairestaurangen Korrapong. Jag begrundar hans ord, känner mig bejakad.
