På flykt

Så har det börjat, studenternas imbecilla visslande i visselpipor och enfaldigt toktutande i diverse signalhorn. Man känner sig som en räv med ett engelskt jaktlag efter sig. Halvtolv på förmiddagen och Fregatten har börjat servera sina första öl till trogna stammisar. På torgets östra sida har raddan av bänkar redan fyllts av ett tiotal alkisar, redan packade. Redan och redan... ...de är väl aldrig nyktra. Har bara lite svårt att fatta att man vill skylta med det på det där viset. Längs Östra Promenaden. Mer tutande längre fram, viker av och tar min tillflykt till Moderna museet. Kollar in utställningen "Malmö Brinner", ett hopkok av nostalgiska minnen, det mesta med tveksam relevans. Vem fan har inte bott under knappa förhållanden i sin ungdom? Åtminstone på den tiden, idag låter det sig inte göras, att byta ut standard mot minimal hyra, inte i Sverige iallafall. Största behållningen är Lena Mattssons utmärkta film - "When Hades bursts with blooms", som beskriver ett fragment av tiden, undergrunds kulturen. Utställningen kunde lika gärna heta "Mitt gamla gäng", för det finns mycket att sakna. Till exempel hela den "riktiga" punkscenen i Malmö. Musikföreningen 33/45, som arrangerade konserter på Moriskan ett par gånger i veckan, vanligtvis två/tre band vid varje tillfälle. Ingenting om band som R.P.Savoy, Black Uniforms eller Moderat Likvidation etc etc... Inget om alla konserter som arrangerades på div. fritidsgårdar runt om i stan. En anekdot. Minns en skojig händelse, då Black Flag spelade på Lorensbergs Fritidsgård. Flintskallarna hade varit på Musik & Konst och tittat på konvolutet till "Damaged", vars motiv är en rakad Henry Rollins som slår knytnäven i en spegel. Utifrån detta drog de slutsatsen att Black Flag måste vara ett skinheadband, och mötte därför upp på spelningen. Detta retade naturligtvis upp Mr. Rollins som sen ägnade hälften av spelningen åt att häckla flintisarna. För övrigt förekom det i stort sett inga droger bland punkarna under den tiden, det var alkohol som gällde, gärna Tirnave. Hur som helst... En smått underhållande utställning, om än tämligen snäv. Slår ett öga på Annika Erikssons utställning på bottenplan, hon tycks gilla ungar och djur. Beger mig. Toktutandes överallt. Tar mig hemåt via smågator som ett jagat villebråd. Köper en ask jordgubbar på torget för att lugna nerverna.

P.S.  Läser i Sydsvenskan att vi kanske får en bit Love Park i Malmö.