Ett ljus i mörkret

Grottan lyser troget upp vintermörkret, illuminerar Drottninggatan och sätter onekligen lite färg på Värnhem. Den enda riktigt hederliga porrbutik som finns kvar i Malmö, något förlegad och gammaldags i sitt slag. En anakronism när nu t.o.m. pornobutiker skall vara politiskt korrekta. Men det är fint med traditioner. Grottan grundades 1967 och flyttade hit 1983. Toleransen är hög och intet eller ingen diskrimineras. Det är mer än vad man kan säga om de flesta andra företeelser. Minns den klatschiga skylten i deras fönster nån gång på 80-talet som löd: "Porrfilm för hela familjen!". Jag var ganska ung då och vågade inte gå in, men så hade jag ju inte heller familjen med mig. 

Korv

Där brukade korvgubben stå, utanför lågbudgetaffären Pelles (nuvarande Scandinavian Photo) med sin lilla portabla korvvagn och kränga goda korvar till förbipasserande. Mitt i de tunga avgaserna och larmet från den täta trafiken i korsningen Drottninggatan/Östra Förstadsgatan kunde man få en liten kulinarisk upplevelse. Ett rent inferno att vistas i. Passerade honom dagligen och stannade väl till ett par gånger i veckan, köpte en korv och pladdrade lite. Pladdret rörde sig oftast om korv. Med näst intill fanatisk entusiasm målade han upp sina grandiosa visioner om att öppna ett matställe som endast serverade - KORV!!!  Men att bara servera korv, man måste väl ha nått annat också, undrade jag. Nä!!! Bara korv, insisterade han med brinnande iver. Jag  hade ganska kul åt detta. Det lät ju ganska befängt och omisskännligt don quijoteskt. En virrig korvgubbes våta dröm, tillsynes helt utan verklighetsförankring. Men tji! Han öppnade efter ett tag Korvhuset på Gyllenpalmsgatan ner mot Slussplan. Nu finns det tre (!) Korvhuset. En smärre succé med hela 101 olika sorters korvar på menyn.

70 spänn!!!

Söndag kväll. Trotsar det elaka, snöblandade regnet för att bege mig till närmsta vattenhål. Slår ett öga genom fönstret till Broderstugan. Tomt. De har lyckats med konststycket att renovera bort all den forna känslan av kvarterskrog och det ser nu mest ut som en anonym matsal. Baren är ersatt av ett litet bås, som en kontrollstation mitt i lokalen. Inget "häng" här längre. Inte så smart att ändra på ett fungerande koncept. Styr kosan över ett ödsligt Värnhemstorg mot Fregatten istället. Har tur. Endast två pers vid bardisken, för övrigt inga andra gäster. Beställer en stark stark. Sjuttio kronor. Tänker - att va fan! Det är liksom inte Grand. Något irriterad gömmer jag mig i ett hörn och suger på den sura karamellen. 70 spänn!!! Kommer fram till att de lika gärna hade kunnat ta etthundrasjuttio spänn. Jag menar - en stor del av det gängse klientelet som går hit får ju inte lov att beställa öl på andra ställen. Hit kan folk däremot komma, nästan hur packade, påtända och gapiga som helst och blir gladeligen serverade. Ibland skulle man kunna tro att närmsta sinnessjukhus kastat ut sina patienter och att de alla sökt sin tillflykt hit. Men i kväll är det tomt och jag kan i lugn och ro sippa på min öl och läsa min bok.

Cykelnöd

Oroligt och föremålslöst gestikulerande dansar de runt varandra utanför den offentliga toaletten i Rörsjöparken. Deras intensiva tjattrande tyder på att det är något viktigt, brådskande på gång. De tre pundarna förskansar sig tillsammans inne på toaletten, siste man tar med sig "sin" cykel in! Man ska vara rädd om det man stulit, annars kommer snart bästa kompisen och norpar åt sig det. Min egen cykel försvann härförleden sedan jag dumt nog låtit den stå ute ett par nätter. Det var synd för det är en bra cykel och jag tycker om den. Funderade ett tag och gick sen bort till Stadsmissionens härbärge för att kolla. Och mycket riktigt - där stod den, översållad med plastpåsar och omgiven av orytmiskt steppande missbrukare. Försöker vara lite artig och frågar; -vem "har hand om" den här cykeln? Virrpannan som ger sig till känna plockar ihop sina påsar och lämnar utan omsvep eller ursäkt över den till mig. Det löste sig ju smidigt, men några dagar senare när jag trampar genom Rörsjöparken skriker han "cykeltjuv" efter mig.

Värnhems hembageri

Det finns marknadsföring som man helt enkelt inte kan värja sig mot. Så jag rundar hörnan till Hermansgatan där Värnhems Hembageri (f.d. Bergs Hembageri) ligger. Utifrån ser det lite pråligt ut med ljusslingor och en blinkande "öppet"-skylt i fönstren, men väl där inne doftar det verkligen genuint konditori. Avfärdar tanken på en semla då de ser lite väl egendomliga ut, definitivt inte som svenska semlor ska se ut. Väljer ett wienerbröd istället även om de också ser lite underliga ut och saknar de rätta proportionerna. Vid första tuggan förstår jag genast att detta wienerbröd (helt utan frasighet) är bakat på bageriet borta på Norbergsgatan (vid N.Grängesbergsgatan) där alla kaffebröd smakar omtrent likadant. Borde kanske satsat på en kanelsnäcka istället, som de påstår är "Malmös godaste!". Men jag kan inte klaga. I det här fallet - om inte textmässigt så i varje fall visuellt - motsvarar marknadsföringen på pricken vad man saluför.

Onsdag eftermiddag

Ger genast upp då jag ser att kön till kassan (dom använder bara den ena) på Netto är osedvanligt lång och sträcker sig ner förbi godishyllan. Räknar till sjutton personer, vanligtvis brukar det bara vara ett tiotal. Och långsamt går det. Den flintskallige lilla mannen i kassan har för vana att klanta till det. Trycker på knapparna lite hej o hå och hoppas på det bästa. Får sen göra om det hela innan det blir rätt varpå han, som det tycks, i avsky kastar varorna vidare. Skyndar förbi kön som sjuder av irritation. Gör ett försök på GoGo Grill (jävla fånigt namn). Menytavlan är full av flaggor och samma rätter, upprepade med obetydligt små variationer. Beställer en kebab. "Ja, vilken sort", frågar killen bakom disken. "En vanlig kebab", svarar jag. Nu följer en lång harang kryptiska kuggfrågor som gör mig helt förvirrad. "Ja vilket som, en vanlig kebab, upprepar jag. "Men ska det vara...". "Har ni ingen vanlig kebab?" När det måttligt begåvade gatuköksbiträdet ska till att fortsätta att jävlas med mig ger jag upp och går där ifrån. Uppe på Burger King på Entré är det för ovanlighetens skull både folk och stök. Jävla rea. Det får bli Chaplin. Beställer en hamburgare. "Jag vill ha ganska mycket svartpeppar", säger jag. Får svaret - "det har vi inte". Låt gå för det. Just som jag börjat tugga på min svampiga burgare med falaffeltillbehör slår sig en mindre fräsch man ned bredvid. Han bär med sig syrlig, kemisk stank av urin, svett, gammal fylla och aceton. Går ut. Äter hälften, slänger resten. Går hem och brer mig ett par mackor.

Den stora tomheten...

                           ...på Entre´är konstant. Tar min dagliga promenad, skyddad från väder och vind, trafik och vimmel. På sätt och vis ganska lyxigt, att ha ett helt köpcentrum "nästan" för sig själv. Knäpp byggnad. Ful byggnad. Stor, bombastisk exteriör men ganska trång interiör. Man kommer att tänka på Alcatraz, med det öppna schaktet i mitten och cellerna på rad utefter sidorna. Somliga öppna, andra stängda, försedda med galler. De uniformerade vakterna som patrullerar omkring förstärker intrycket. Korridorerna är långa och tomma, inte mycket att väja här för inte. Man får lust att sträcka ut. Springa! Göra av med sin överskottsenergi. Fast man kan ju inte kuta runt som en vettvilling det slagit slint för. Än så länge håller man fasaden uppe. Men man skulle ju faktiskt kunna stjäla någonting och låta vakterna jaga en up and down the stairs. Då ser det inte så konstigt ut.